21 augusti 2018
Fånga dagen på sitt eget sätt
Det gamla 2017 har dött och 2018 är fortfarande blankt och nytt. Hur känns det att se tillbaka på ytterligare ett år? Fånga dagen är begreppet som i vår digitala era knackar mer intensivt på dörren än någonsin tidigare.

Roman Krznaric författare av boken Carpe Diem Regained: The Vanishing Art of Seizing the Day intervjuas i artikeln ”What it really means to seize the day” av Fiona Macdonald på BBC:s hemsida. Han har gjort efterforskningar på ämnet och kommit fram till att det är dags att vi åter gör begreppet carpe diem till vårt eget. Carpe diem eller fånga dagen myntades för 2000 år sedan av den romerska författaren Horace.

Det stora problemet menar Krznaric är att Carpe diem numera har kidnappats av flera olika aktörer vilket gör att dess inneboende förmåga att förändra våra liv slinter oss ur händerna.

En av kidnapparna är konsumtionskulturen - vi konsumerar och handlar i begreppet leva dagen som den sista. En annan är vårt effektiva sätt att leva och planera vår tillvaro, utan att lämna minsta lilla gnutta över för spontana inslag. Den tredje kidnapparen är den digitala underhållningen som vi omger oss med dygnet runt. Vi ersätter vibrerande liv med underhållning från en skärm, vi lever inte utan bevittnar. Sedan menar Krznaric även att mindulness-rörelsen är en av kidnapparna genom att hävda att leva livet här och nu och bara andas.

Men vad finns då kvar av innebörd av begreppet fånga dagen? Det är kanske det som Krznaric är ute efter att vi själva ska finna innebörden av. Han hävdar nämligen att en sak som hindrar oss från att fånga dagen är att vi vägrar se vår egen dödlighet i ögonen. Reklamindustrin pratar om att vi är för evigt unga. En grundpelare i carpe diem-begreppet handlar om att känna smaken av sin dödlighet. För vad gör vi om vi tror att vi ska leva för evigt? Förmodligen ingenting.

Romarna levde varje dag som om det vore den sista, men det handlar ju samtidigt om att ta ansvar för ett liv som varar längre och även då vi själva inte finns här längre. I den buddistiska traditionen uppmuntras man att leva sitt liv som om det vore fullt av ”små” dödstillfällen, till exempel att barnen bara växer upp en gång. I medeltida- och renaissancesamhällen omgav man sig med symboler för memento mori - ”kom i håg att du kommer att dö”.

Naturligtvis är det ju inte så att vi på 2000-talet glömt bort vår egen dödlighet. Vi blir ofta påminda, snarare kanske det handlar om hur vi låter det påverka oss. Den japanska filmregissören Akira Kurosawa som av många anses som världens bästa säger något i stil med följande i en av sina filmer: ”Kulturen distraherar oss, men det finns möten som öppnar ens sinne för döden. Dessa möten kan vara utomordentligt kraftfulla för att väcka vår medvetenhet om livets korthet”.

I filmen Döda poeters sällskap från 1989 var första gången jag själv hörde begreppet Carpe diem. Filmen ledde till en hetsig debatt om hur bra det var att tänka fritt vid unga år. Men om man går tillbaka till handlingen i filmen så var det läraren Mr Keating spelad av Robin Williams som undervisade en klass tonårspojkar vid en mycket traditionell internatskola i att gå sin egen väg och att komma närmare skönheten och meningen med livet genom poesin.

Det Mr Keating försökte få sina elever att förstå är förmodligen samma som Krznaric vill få oss att vakna upp till så att vi inte når våra sista dagar och ser tillbaka på vårt liv fyllda med ånger. Som det sägs i en reklamfilm som sänds på tv under julen: "det finns bara en relation som varar livet ut och det är den till en själv". Det gäller att hitta sitt eget sätt att fånga dagen på.

Gott nytt år!

Källa: http://www.bbc.com/...